Det är längesen jag la ner mycket tid bara på vad jag använde för rubrik, nu brukar den bara bli något slumpmässigt som faller mig på tungan för tillfället. Jag tänker ofta på skillnader mellan mig och dem som står mig nära, jag är inte lik dem alls... alla andra brukar ju samla sig i högar med likasinnade men vilka typer ska jag då samla mig med?

När jag umgås med Nanna så sticker jag ut, de flesta hon umgås med har dreads, lyssnar på reagge och ganska många är av utlänskt ursprung...

När jag umgås med Anna är det oftast bara vi två, möter vi någon av hennes vänner så är det sådana som verkar se ner på mig... dem bär märkeskläder och verkar alltid vara modeller för de är alltid så satans perfekta.

Det är alltid något sådant... jag känner mig för ful, för vanlig, för dålig, för tråkig, för torr.... jag är en sorglig typ.

Hur blir man intressant?

Det är en vacker dag att vara ledig idag :D jag älskar det.

Jag tror jag skall dra till Ullared senare... men sen får vi se vad ja hittar på. Jag vill ha pengar, ge mig massvis med pengar. Jag vill att det blir löning. Jag vill dra lite foton idag, det är perfekt väder för det... men jag skall även sy en klänning.

Den klänningen skall kanske bäras till nästa utgåmg om den blir snygg :D

Detta kommer att störa mig... om typ fem sekunder kommer säkert min far ropa in mig i mitt rum då han frågar varför dosan till dvd:n inte funkar, trots att jag sagt att den inte funkar. Sen kommer han behöva hjälp med att fixa den etc.... sen kommer jag bara sitta här och störa mig på att han befinner sig inne på mitt rum, jag gillar inte när folk inkräktar på mitt liv utan att fråga

☆Du borde vilja, du borde försöka, du borde bara helt enkelt☆

Ja de är så att jag fått fisk på hjärnan och därför fick min blogg den rubriken denna gången. Fisk står för mig för kärlek, jag vet att det låter löjligt men jag är sådan. Det går tillbaka till en av mina tillfälliga kärlekar som jag trodde var min guldfisk... han var de där nappet som alla ville ha men ingen fick förutom jag... men ja fick inte honom ordentligt heller.

Jag är så less, jag är inte ens deppad över min tillvaro längre, jag har övergått till att nästan vara likgiltig inför allt sådant. Men men... sånt är livet... you know, life's bitch.

Det känns som om jag ligger efter utan att ha någon kontroll över det, jag är inte dum så det är inget sådant som orsakar min försening...det är bara min ork som sviker.

Püss püss

Det är lite synd om mig... jag har ingen ledig tid i mitt liv längre.

Jag går i skola måndag, tisdag och onsdag. I och för sig så har jag inte så svårt för skolan men ändå...

Torsdagar och fredagar spenderar jag med att praktisera på Järnvägsrestaurangen/P&P's/Harry's i Ullared.

Lördagar och söndagar spenderar jag jobbandes på samma ställe.

Jag orkar kanske inte alltid.

Rädda mig

Varför ska allt vara så svårt? Just nu skiter sig livet för mig och jag mår lite krasst i själen men ja måste fortsätta le, fortsätta gå framåt trots att livet går emot mig. Vad ska man göra? Hjälp mig, snälla du säg att du finns för mig och kan älska mig som jag är?

Crossfire vs Al Azif - Lady...den låter har verkligen blivit ett beroende för mig. Dansa dansa dansa <3

Jag har tvingat mig själv att inse... ingen kan förhindra det som skett, ingen kan få det ogjort. Jag kan be om att jag aldrig skulle ha älskat Emil, aldrig spenderat min första stora kärlek på Niklas, aldrig fick stryk, aldrig hamnade utanför i alla klasser, aldrig grät mig till sömns för mina svekna löften... visst, ja kan be om det men vad tjänar det till?

Jag har planer på att en gång i mitt liv skaffa mig en tatuering, det ska vara Ludde på min skuldra <3 min far tyckte det var ett dumt val just eftersom det är bara en av hundarna vi har haft, men för mig var inte han en i mängden. Alla säger att Ludde var något speciellt, han var en sjukt bra hund som alla älskade, men! Det finns ett stort MEN! För mig var Ludde mer än bara en underbar hund... han var den som satt med mig när jag grät och inte visste vem jag skulle vända mig till, jag brukade sitta där i timmar och bara begrava mina ögon i hans mjuka päls och låta tårarna rulla.

Hela mitt liv har jag sett det som en skam att gråta, men med Ludde var det okej... på sitt sätt så visade han för mig att han verkligen ville att jag skulle le...att jag skulle vara den glada Sandra som han lekt med så många ggr.

Jag saknar honom så mycket... min älskade Ludde. Min hundbror <3 jag kan inte sätta ord på hur mycket han har betytt för mig under min uppväxt, jag tror han fick mig att överleva...annars hade jag gett upp. Kan du förstå hur min värld rasade samman då han dog? Hur hela min existens sattes på prov då min trygghet i varje sekund lämnade jorden för att segla över fjärran marker... Jag saknar honom så mycket.

Ludde!

Om jag kunde tala med dig igen som jag brukade göra...då skulle jag ge dig ett torkat grisöra, sätta mig ner jämte dig på kudden och stirra in i hallväggen precis som förr... jag skulle sitta där tills orden började välla ur mig... så fort du märkte att jag var upprörd hade du kommit med din nos in under min arm och buffat så jag höll den om dig och klappade dig. Du visste att det lugnade mig och fick mig trygg. Jag saknar dig min vän <3 du är den enda som verkligen alltid har varit där och du är den enda som aldrig lovat det.

Ludde jag älskar dig och du skall pryda min axel...sen möts vi i himlen när jag dör <3 vi ses snart hoppas jag <3